Nu har jag och Nathalie tillbringat 6 dagar på playan i Ecuador. De första fyra dagarna var vi i Canoa. Vit lång sandstrand och härliga vågor. Ett skönt ställa att landa ner på och smälta alla intryck och upplevelser vi varit med om på vår resa.
Bilden nedan: Försäljning av krabba på gatan.
I Canoa har jag börjat dagarna med yoga på playan. Jag har praktiserat ”kriya to open the heart center”.
En Kriya för att öppna hjärt-centrat, ett skönt och enkelt pass att göra hemma. Jag kommer att fortsätta med detta pass på Studio Ting för er som är nyfikna.
Passet ger dig möjlighet att öppna hjärtat, ökar medlidandet och känsligheten för andra och hjälper dig att släppa taget om känslomässiga försvarsreaktioner. Dess lugnande effekt tillåter dig att undanröja onödiga tankar och känslor, så du kan bli mera närvarande och erfara dina känslor mycket klarare.
Det har varit ett skönt och välgörande pass att ha med på resan och det har gett mig sinnesro.
I Canoa provade vi både bodysurf och vanlig surf. Bodysurf var så rolig och lekfullt. Kasta sig ut i vågorna och följa med vågornas kraft i full fart. Mycket skratt och en del kallsupar. Bra uppvärmnings inför surfskolan dagen efter. Det gick riktigt bra för både mig och Nathalie. En perfekt dag för nybörjarsurf. Vågorna var mjuka och lagom stora. Vi hade en surflärare som först lärde oss att fånga vågen, sen ta oss upp stående på brädan och följa med vågen och sen att svänga med vågen. Det var riktigt roligt och vi fick mycket beröm att vi utvecklades snabbt. Så kul! Blev en och annan vurpa och kallsup här oxå. Men fint fokus. Härlig frihetskänsla att samspela med havet, kroppen och sinnet.
Efter härliga dagar i Canoa drog vi vidare till Mompiche. Jag och Nathalie hade delade meningar om vi skulle stanna eller åka vidare. Jag hade driv att se nya platser norrut och Nathalie ville stanna eller ta sig söder ut. Svårt ibland att resa med olika visioner. Det blev Mompiche på norra kusten. En liten fiskeby som förvandlats till hippieby fylld av övervintrade surfare. Något flummig om jag skall vara ärlig… Det flesta husen var av bambu och standarden var mycket enkel. Mompiche var inte riktigt vad vi väntat oss. Men det är väl en del av charmen när man backpackar. Tillit till processen. ”Det är vägen som är målet.” I Mompiche lever folket med högvattnets tidszoner. På dagen då vattnet lågt var det en stor playa nedan för en stenmur och man kunder promenera till olika platser längs playan. På kvällen var det vatten upp till muren, så det gällde att inte bli ”stack”på något ställe längs med stranden. Det är många flodsystem som går ut här, så man får vada igenom när vattnet är lågt.
Bilden nedan: Här bodde vi i Mompiche (balkongen högst upp).
Vi gjorde en utflykt till black beach som var magisk i solnedgången. Den svarta sanden glittrade i guld. Se filmsnutt:
Sista dagen tog vi oss till Isla Portete. En ö med långa vita sandstränder. Här är vegetationen grön och det är väldigt fuktigt och varmt.
Efter två dagar i Monpiche bar det vidare till Esmeraldas för att ta nattbuss till Quito. Lonley Planets beskrivning av Staden: ”Esmeraldas is ugly, dangerous and dirty, and there’s really no reason to stay here. Esmeraldas is arguably the most dangerous city in Ecuador.”
Så det kändes sådär att våra cash var slut och vi var tvungna att hitta en bankomat för att ta oss vidare till Quito. Solen hade gått ner och det började skymma. Kändes skumt och otryggt att leta bankomat med ryggsäckar och lysande turist. Speciellt jag som är blond. Nathalie smälter bättre in. Efter tredje försök på olika bankomater utan att få ut pengar, började jag bli lite kallsvettig. Men på fjärde försöket funkade det. Tillbaka till busstationen hoppar vi på nattbussen till Quito, lättade och glada. Nu redo att träffa släkten de två sista dagarna, sen bär det hem till Sverige. Tjoooho!