Kl är 05.20 och jag är klarvaken. En tupp gal bort i fjärran, fåglar kvittrar och bilar hörs på avstånd. På andra sidan jordklotet befinner vi oss nu. Ecuador, landet som får mitt hjärta att slå extra fort. Så glad och tacksam att ha möjligheten att uppleva denna resa med min dotter Nathalie.
Sist vi var här var 10 år sedan. Min syster Cathiz hennes man Peter och Kalle min dåvarande pojkvänn och Nathalie var med på den resan. Nathalie var 10 år gamal. Det var en sorglig och speciell resa på många sätt. Nathalies pappa Neptali gick bort i cacer för 10 år sedan. Han lämnade detta jordelivet alldeles för ung endast 41 år gamal. Tänker tillbaka på när vi träffades för första gången i Ecuador. Jag och Eva studerade spanska och backpackade i Sydamerika 1992. Vi satt på ett café på Av. Amazonas i Quito när två latinos Neptali och hans kusin Edvardo kom fram till vårt bort och frågade om de fick bjuda på en kopp kaffe. De fick de gärna. Det var där och då det började. Kärleken, drömmar, äventyr och längtan.