Lugnet har lagt sig över bergsbyn Banos i Anderna, det är natt och regnet smattrar utanför.
Nu har jag och Nathalie lämnat Quito för att starta år 2017 i Banos, min favoritby från förr. Skönt att landa efter intensiva dagar i Quito med släkt och nyårsfirande. Vi firade sista dagen på året med traditionellt Ecuatorianskt firande med maskeradkarneval på Av Amazonas, kalkonmiddag, musik, sång och dans. Avslutade året med en ”eldritual” på gatan i kvarteret där vi bor. Jag har frågat familjen var ritualen kommer ifrån och de berättar att den är gamal indiantradition. Familjerna gör var sin docka i människostorlek. När det börjar närma sig tolvslaget bärs dockan ut på gatan.
I Nathalies familj är det faster Rut som alltid gör dockan, så även i år. Vi släpade ut dockan på gatan och ställde oss runt den. Därefter slår alla som vill dockan med en träpåle. Slagen symboliserar att slå bort det dåliga som varit under det gångna året för att bjuda in ett nytt rent år. Jag och Nathalie var först ut att slå på dockan. Härlig känsla att vara så fysisk med hela kroppen och slå bort det gamla som jag inte vill ta med i det nya året. Därefter häller Raul på bensin och tänder på dockan som brinner upp i en flammande brasa. Överallt på gatorna ser vi eldar som lyser i mörkret. Vi lyckönskar varandra ett gott nytt år och slänger 12 st mynt över axeln för önskningar och lycka. Därefter hoppar vi över elden.
Tycker om denna ritualen. Minns Milleniumskiftet då vi tog med ritualen till vår släktgård i Småland. Tänker att ritualer, både nu som förr är viktiga inslag i våra liv. Sammanhang att samlas runt, ge tid att stanna upp. Känna och reflektera både själsligt och fysiskt.
Jag bjuder in kärlek till 2017!
Jag, dockan och Nathalie innan tolvslaget.
Chinuca, ”mujer bonita que canta y baila.” Traditional indiandans från provinsen Chinuca med Gladys.